Gränsen som delade Sápmi

Begreppet ”balkanisering” kommer från uppsplittringen av folken på Balkanhalvön – en splittring som gett upphov till bestående konflikter och flera krig. Lars Norberg, som under Sveriges EU-ordförandeskap 2001 var chef för unionens övervakningsstyrka på Balkan (EUMM), såg likheterna när han 2003 fick uppdraget att förhandla med Norge om det gränsöverskridande renbetet.

På motsvarande sätt har staterna i norra Skandinavien och på Kolahalvön införlivat det land som samerna bebott och brukat sedan urminnes tid. De riksgränser som drogs kors och tvärs genom samernas hemland splittrade folket – och skapade motsättningar som består än i dag, både mellan staterna och mellan de ofrivilligt uppdelade samiska grupperna.

Utdrag ur boken

”De riksgränser som drogs kors och tvärs genom samernas hemland har medfört en uppsplittring som givit upphov till bestående problem och motsättningar, såväl mellan staterna själva som mellan de ofrivilligt uppdelade samiska grupperna. […] Även om historien uppvisar övergrepp och orättvisor är ju Sverige och Norge rättsstater och jag utgick ifrån att samerna inte längre behandlas sämre än andra medborgare. Även om det inte går att gottgöra alla gamla oförrätter så bör man åtminstone avhålla sig från att begå nya.”

Ur kapitlet ”Samefolkets balkanisering” i Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure.

Från historia till förhandlingsbord

För att förstå nuet måste man förstå det förgångna. När Norberg satte sig in i uppdraget upptäckte han att många av problemen från denna uppdelning skulle försvåra förhandlingarna – och att de gamla orättvisorna levde kvar i den moderna samepolitiken. Den insikten blev bokens röda tråd: från Lappkodicillens löften 1751 till avflyttningsavtalen och de statliga ingreppen under 1900-talet.