Lappkodicillen 1751

När gränsen mellan Sverige och Danmark-Norge drogs upp genom gränstraktaten i Strömstad 1751 skars samernas land – Sápmi – itu. Renbetets och flyttningarnas gamla leder följde fjällen, inte den nya statsgränsen, och plötsligt riskerade samernas hela livsuppehälle att bli olagligt.

Som tillägg till traktaten antogs därför Lappkodicillen – en särskild överenskommelse om samernas rättigheter. Kodicillen fastslog att samerna på båda sidor skulle behålla rätten att fritt flytta med sina renar över gränsen, mellan sommar- och vinterbetesland, i enlighet med gammal sedvana. Den har av den anledningen kallats ”samernas Magna Carta”.

Kodicillen var i tiden unik: den erkände att samerna utgjorde ett folk med egna rättigheter som staterna inte fick sätta sig över, och att deras markanvändning vilade på urminnes hävd – inte på statens nåder.

Vad hände sedan?

Under de följande två hundra åren urholkades kodicillens skydd steg för steg. Gränsregleringar, avflyttningsavtal och statliga ingrepp begränsade den gränsöverskridande renskötseln, och de samiska byarna vid bland annat Udtjajaure (Stuorajávrre) och Ragodalen förlorade mark och betesrättigheter som de brukat i århundraden.

Det är denna historia – från Lappkodicillens löften till de moderna statliga övergreppen – som Lars Norberg skildrar i boken Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure. Som jurist och ordförande i Renbetesförhandlingsdelegationen såg han på nära håll hur statens förhandlingspraktik gick till, och i boken redovisar han det som aldrig kom fram i förhandlingsprotokollen.