Förhandlingarna med Norge

I januari 2003 utsågs ambassadör Lars Norberg till ordförande i en delegation med uppgift att förhandla med Norge om den gränsöverskridande gränstrafiken – samernas urgamla rätt att utan hinder av riksgränser föra sina renar till bete i de hävdvunna sommar- och vinterlanden. Uppdraget var att komma överens om en ny konvention om det gränsöverskridande renbetet.

För Norberg var uppdraget personligt. Som barn i en lappmarksby i Jokkmokks socken var hans kamrater vintertid samepojkar från traktens tre samebyar Luokta-Mavas, Udtja och Stokke. En äldre pojke hette också Lasse – och för att skilja dem åt kallades Norberg ibland ”Udtja Lasse”, Lilla Lasse.

Utdrag ur boken

”Så snart jag började bekanta mig med uppdraget bemäktigades jag av en stark medkänsla eller snarare en ’med-identitet’ med samerna; de var mina fränder. Ju mer jag engagerade mig i saken desto mer kände jag mig som Udtja Lasse och gradvis allt mindre som ambassadör Norberg. De som utsett mig att leda förhandlingarna hade nog inte räknat med att inuti den där gamla diplomaten lurade en liten Udtja Lasse.”

Ur förordet till Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure.

Vad som aldrig kom fram i protokollen

Förhandlingarna som följde – från mötet i Råståjaure till sammanträdet i Vilhelmina i augusti 2004 – blev en strid om mer än betesmarker. I boken redovisar Norberg det som aldrig kom fram i förhandlingsprotokollen: ursäkterna, fällorna och de etablerade mönster som avgjorde utfallet. Det är en unik skildring inifrån av hur svensk och norsk samepolitik fungerar i praktiken, skriven av den man som satt vid förhandlingsbordet.

Historien börjar med Lappkodicillen 1751 och den gräns som delade Sápmi– och den slutar, för Norbergs del, vid Udtjajaure.