Bakgrund
Samernas historia före riksgränserna
När Sápmi var ett land utan gränser
Långt innan Sverige, Norge och Ryssland drog sina gränser genom Nordkalotten levde samerna fritt i hela området. Renskötseln följde fjällens naturliga leder mellan sommar- och vinterbetesland, och samerna utvecklade tidigt ömsesidigt fördelaktiga handelsförbindelser med nordborna.
Samerna tvingades visserligen betala skatt till såväl två nordiska kungar som ryske tsaren – ofta i form av pälsverk som monarkerna sålde vidare med god vinst till Europas hov. Men de stod sig rättsligt starka: den svenska staten erkände lapparnas rätt till sitt eget land, landskapet Lappland, där de skulle kunna leva fritt och skyddade mot intrång.
Utdrag ur boken
”Fram till 1750 fanns inga riksgränser i norra Skandinavien och på Kolahalvön. Samerna strövade fritt med sina renhjordar i hela området och levde i relativt välstånd. […] På Nordkalotten rådde inga större motsättningar mellan staterna och samerna och dessa stod sig rättsligt ganska starka. Ett uttryck för detta var att den svenska staten erkände lapparnas rätt till deras eget land, landskapet Lappland.”
Ur kapitlet ”Lappkodicillen” i Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure.
Vändpunkten 1751
Allt förändrades när riksgränsen mellan Sverige och Danmark-Norge fastställdes i gränstraktaten 1751. Gränsen skar rakt genom samernas betesland – men tillägget Lappkodicillen garanterade att samerna ändå skulle få föra sina renar över gränsen enligt gammal sedvana. Det är löftet i den kodicillen – och hur det sedan bröts – som boken handlar om.