Vi är några tacksamma kvinnor från Saarivuoma sameby som av hjärtat vill tacka dig för ditt engagemang i vår sak. Din bok ”Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure” rörde oss till tårar.”
”En engagerande bok … Jag håller med praktiskt taget allt du säger.”
– Professor Bertil Bengtsson, Uppsala.
”Den här boken hör till de viktigaste jag läst, jag grät floder när jag sträckläste den. Det var så rörande att någon satte ord på allt det vi i Sápmi vet som sker, men som ingen utifrån vill kännas vid. Lars har visat på en sida jag önskar alla tjänstemän, diplomater och handläggare som arbetar med frågor som rör samer hade.”
– Sofia Jannok
”Sakinnehållet är bedövande … borde bli lärobok i skolorna … varje riksdagsman borde lära sig den utantill”
– Radioreportern Bengt Therner, Sveriges Radio.
”Boken var så bra och intressant att jag inte kunde lägga ifrån den förrän jag läst ut den.”
– Ida-Maria Säve av Talma sameby.
”Alla verkar ha läst boken, gammal som ung, och vissa säger att det är den bästa bok de läst.”
– Lillemor Baer av Talma sameby.
”Jag har sträckläst din bok … den är verkligen mycket läsvärd.”
– Carl-Johan Utsi av Sirges sameby.
JOKKMOKK DEN 6 MARS 2013
Det var om våren 2003 som regeringen uppdrog åt mig att förhandla med Norge om den gränsöverskridande renskötseln.
Jag var glad och stolt över uppdraget. Jag var övertygad om att det skulle ge mig möjlighet att förverkliga drömmen att göra något av bestående värde för samerna. Jag fann stöd och uppmuntran i FN:s olika bestämmelser om skydd för urfolken.
När jag först fick uppdraget att förhandla med Norge om en ny renbeteskonvention slog det mig att ingenstans i den omfattande dokumentationen stod ett enda ord om ersättning för förlorade marker. Det var konstigt eftersom både Sverige och Norge hade lagar om expropriation och båda länderna var anslutna till Europakonventionen som ju innehåller tydliga regler om ersättning till den som mot sin vilja fråntas sin egendom.
Jag gjorde många fruktlösa försök att ta reda på bakgrunden till denna konstighet. Jag frågade Sveriges chefsförhandlare för 1972-års konvention. Hans enda svar var: ”Vi var förbjudna att behandla juridiska spörsmål”. Det lät anmärkningsvärt med tanke på att hela konventionen till sin natur är ett juridiskt spörsmål. Men jag förstod snart att vad man egentligen menade var förbud mot att behandla frågor om ersättning till svenska samer för mark som de förlorat på grund av konventionen.
Detta var häpnadsväckande!
Uppenbarligen hade man från den svenska sidan accepterat denna formulering utan några invändningar. Det framstår som ett opåkallat svenskt förräderi riktat mot den egna samiska befolkningen.
Parterna gjorde upp i hemlighet i en svensk/norsk kommission för vissa frågor rörande rennäringen. Det lät ju allmänt och ofarligt, men var det inte. Den norska sidan insisterade på att frågor om ersättning för markförluster över huvud taget inte skulle beröras i förhandlingarna. Från svensk sida tycks man ha godtagit detta utan några invändningar. Ofattbart! Detta var förödande för de svenska samerna och ett opåkallat bedrägeri mot Sveriges egna samiska medborgare. Det var sannerligen en skum uppgörelse. Den träffades 1963 och lär tillämpas än idag.
Denna ”dirty deal” är bara ett av flera exempel på överenskommelser som slår särskilt hårt mot de svenska samerna. Ofta har detta skett utan samernas deltagande eller vetskap, hållits hemligt och ställt de drabbade samerna inför fullbordat faktum (Lennart Lundmark, Ordfront 2008).
”Sjuttiotvåan”
Samerna avskydde 1972-års renbeteskonvention. Och det kan man förstå. Den utgör nog det största övergrepp som staten begått mot sina samiska medborgare. Konventionen konfiskerade 70% av de svenska samernas marker i Norge utan ett öre i ersättning. Samerna protesterade enhälligt mot konventionen och om den likväl skulle antas – krävde att förlorade marker skulle värderas och kompenseras. Ett i alla avseenden rimligt krav med stöd i folkrätten. Regeringen beaktade inte samernas protester och en foglig riksdag gjorde konventionen till svensk lag.
Konventionen hade flera inbyggda brister. I juridiskt hänseende var den behäftad med två grundläggande fel.
Det ena, att regeringen mot samernas uttryckliga vilja saknade befogenhet att förhandla om samernas privata rättigheter i Norge. Att den svenske chefsförhandlaren hade detta klart för sig framgår av ett brev som han skrev 1968:”de områden som tillkommer samerna på grund av urminnes hävd skulle stå fast eftersom regeringen inte kunde förhandla bort privata rättigheter”. Likväl var det precis det man gjorde.
Det andra felet var att man underlåtit att utverka ersättning för det intrång konventionstexten förorsakat.
1972-års konvention löpte ut år 2002 men utan vederbörlig konsultation med samerna har den förlängts i olika omgångar. Varje förlängning har inneburit nya övergrepp eller en förlängning av det gamla. Normalt borde man ha tagit upp frågan om ersättning för de intrång som tillkommit efter 1972. Men svenska staten har struntat i att dessa frågor existerade och har genomdrivit förlängningarna i den alltid lika medgörliga riksdagen. Eftersom det rörde sig om ett mellanstatligt avtal så skulle det enligt grundlagen granskas av lagrådet. Lagrådet skulle inte kunnat undgå att upptäcka att konventionen innehöll en bestämmelse som stod i direkt strid mot Europakonventionen, nämligen den att varje medborgare har rätt att få sin sak prövad i opartisk domstol. (Gällivare tingsrätt har i en dom 2005 slagit fast att ”Sjuttitvåan” i detta avseende strider mot Europakonventionen.)
Men en sådan formalitet som att mellanstatliga avtal skall granskas av lagrådet var det ingen i regering eller riksdag som brydde sig om. Jag är övertygad om att 1972-års konvention hade så många och uppenbara inbyggda brister att inget lagråd kunde ha godkänt förlängningen.
Altevanndomen
Det är förvånande att de folkrättsjurister som förhandlade 1972 års konvention enades om en regelvidrighet som nu idag framstår som fullkomligt absurd.
Norges högsta domstol slog1968 fast Saarivuoma samebys rätt till sina sedvanemarker kring sjön Altevann. Förhandlarna av 1972 års konvention blundade helt för detta när de föreskrev att Saarivuoma skulle avstängas från vissa områden som byn tillerkänts av högsta domstolen i Norge. Med andra ord: svenska och norska förhandlare satte sig över Norges högsta rättsinstans.
Normalt skulle dessa regeringar inte bära sig åt på det viset, men när det handlar om samer gör sig den koloniala instinkten gällande.
Sommaren 2007 vädjade Saarivuoma i en skrivelse till Sveriges dåvarande jordbruksminister att svenska regeringen skulle verka för att samebyn fick tillbaka de betesrätter de förlorat genom 1972 års konvention. Samebyn hemställde vidare att regeringen i varje framtida överenskommelse med Norge om renbetesrättigheter i vart fall skulle tillförsäkra byn rätten till de områden den tillerkänts av Norges högsta domstol.
Denna rimliga framställan har inte föranlett någon åtgärd från svensk sida, vilket är typiskt när det handlar om samiska frågor. När jag senast var i kontakt med Saarivuoma förstod jag att jordbruksdepartementet inte besvarat brevet.
Konventionslagen
Sedan en enig samisk protest fått regeringen att skrota ”Sjuttitvåan” var det en lättnad. Men så lätt var det inte. För Norge var förlusten av ”Sjuttitvåan” ett bakslag som man inte kunde låta passera utan motåtgärder. Frågan var bara hur. Underskatta inte norrmännen.
På förmiddagen den 15 april 2005 kontaktades jag i min egenskap av svensk delegationsledare av expeditionschefen i det norska jordbruksdepartementet. Han uppgav att hans regering samma dag till Stortinget överlämnat ett lagförslag som ensidigt förordnar att 1972 års konvention från och med den 1 maj skulle gälla som lag på den norska sidan om gränsen. Den lagen, som gick under namnet ”konventionslagen”, bröt mot folkrätten.
Normalt skulle Sverige ha motsatt sig det ensidiga norska beslutet som ett brott mot folkrätten. Men nu var det fråga om samer och då gäller inte det normala. Tjänstemännen i svenska regeringskansliet var först benägna att låta norrmännen hållas, men till slut framfördes för formens skull en mild invändning. Den var knappast allvarligt menad och från norsk sida förbigick man den helt. Sverige följde aldrig upp frågan. Sedan ”Sjuttitvåan” skrotats fanns enbart Lappkodicillen från 1751 som gällande traktat avseende den gränsöverskridande rennäringen mellan Sverige och Norge.
En episod från sommaren 2007 är belysande för hur statens företrädare förhåller sig till sedvanerättens efterlevnad. Åberopande den av Norge ensidigt antagna konventionslagen användes helikoptrar för att driva bort Saarivuomas renar från deras traditionella betesmarker vid Altevann. Det var marker för vilka Norges högsta domstol tidigare slagit fast Saarivuomas nyttjanderätt. Företrädare för Sveriges dåvarande regering bevittnade det hela på plats. Från officiell svensk sida restes inga invändningar mot denna behandling. Än mindre fanns planer på att kräva att Norge skulle upphäva den rättsstridiga konventionslagen.
Detta är bara ett av många exempel där beslutsfattare, kanske omedvetet, styrs av koloniala attityder: ”när det gäller samer är det inte så noga”. Man gör som man alltid har gjort.
Svenska samer, bla genom SSR (Svenska Samernas Riksförbund), har vid flera tillfällen vänt sig till regeringen med begäran att Sverige ska kräva att Norge upphäver konventionslagen. Regeringskansliet tycks ha slängt dessa framställningar i papperskorgen.
I min bok ”Begrav mitt hjärta vid Udtjajaure” skriver jag att tanken på att överlåta på samerna att lösa frågan om renbetet i Norge ser ut som en fälla. Statsmakterna har med rättsstridiga ingrepp förvandlat frågan om den gränsöverskridande renbetesrätten till ett ogenomträngligt moras. Det är statsmakterna som ställt till det och de bär ansvaret för att få rätsida på saken.
Enda möjligheten torde vara en helt ny samepolitik baserad på Lappkodicillens grundsatser.
Man kan fråga sig hur det kommer sig att någon efter en lång karriär inom utrikesdiplomatin nu har kommit att ägna sig åt den gränsöverskridande renskötseln. Svaret är enkelt:
Jag är född hos samerna i Jokkmokks lappmark.
Lars Norberg
Boken blir teater